Positionslosigkeit

Kristina Matousch, Livets A och B. 

Positionslosigkeit, vad betyder ens den titeln, positionslöshet? Det måste vara det där i alla fall, platsen själv som Kristina Matousch upprättat åt oss. Spridda streck markeringsfärg på golvet, osammanhängande. En linje har hamnat i olag, i oordning. På en av plattorna korsar två linjer varandra. På fyra av plattorna går strecken inte från ena kanten till den andra, utan upphör en bit in. De måste utgöra ändpunkterna på linjerna. Det har nog bara varit ett kryss på marken, sedan har marken själv förändrats och flyttats om, golvplattorna. Och på väggen finns små bitar av maskeringstejp. De upprättar en ordning mellan sig, ett mönster som bildar ett svårläst, knappt synligt, ord: HELVETE. Det här är den mest avspända utställning jag har sett av Kristina Matousch. Förtvivlan verkar så lugn. I ett läge där kaos nu råder, så att linjerna som fortfarande korsar varandra också på sina håll går parallellt, känns tanken så väldigt balanserad och nykter: HELVETE. Vad annat kan det vara? Positionslöshet.

Positionslösheten är svår att förstå som den är, såsom närvarande. Om den saknar position saknar den väl också spatiala relationer till andra saker och positioner i samma rum. Den sluter sig och utgör på så vis ett allt. Det finns inget ”samma rum”, alltet har ingen plats i något rum. Man är instängd med ordet HELVETE i skallen.

Någonting skulle ha markerats på marken, linjer att följa, kanske ändpunkter att förbinda med egna rörelser, göra en kvadrat eller rektangel kring krysset. Inget fel på den planen. Men platsen förändrades och linjen är nu många, korta, och deras räthet innebär inte att de utgör kortaste vägen mellan A och B, istället definieras varje rät snutt av att saknas i en längre linje, eller av att själv sträcka sig efter sina omgivande delar. A och B finns inte längre. A och B var positioner i rummet, som inte längre finns: rummet förändrades, positionernas ordning upphävdes och nu är de obestämda, abstrakta. Det är positionslöshetens andra aspekt, inte som helhet utan som interna relationer men utan system som möjliggör positioner. Linjerna går i alla möjliga riktningar. Om man inte förstår hur riktningar hänger samman, om man inte förstår hur man utifrån en given riktning kan byta riktning för att komma till en viss position, så kan man inte orientera sig. HELVETE. Positionslöshet.

Orientationsoförmåga. Vad tjänar fixpunkter till när de kan kastas om och jag dessutom märker att de har kastats om. Min uppmärksamhet och känsla av riktningar utifrån min kropp, gör mig oförmögen. Annars hade jag glatt kunnat följa linjerna, hur mycket de än bröts upp och ändrade riktning. Det är inte svårt att lyda och vara duktig. Det är däremot svårt och kanske omöjligt att konstatera sin positionslöshet och ändå… vadå? Det är kanske ingen riktig skillnad mellan att fortsätta och att börja om.

Man vet var man är ändå men inte vad det är och hur helvetet bröt lös.

Sedan har man lagt plattorna rätt åtminstone, bara linjerna som blev fel. Men varför bröts de från början upp? För att marken under fötterna förändrades. I en text av Kafka fastnar berättaren i en törnrosbuske som växter upp kring honom när han promenerade i parken. Obegripligt. Världen sviker en. Utan att man själv har förändrats är plötsligt allt runt omkring annorlunda. Ens egen plats har man kvar, men den är plötsligt någon annanstans, eller obestämd, och strecken som korsas i den löper i andra riktningar och ibland parallellt. Det gick inte ens att rita på kartan, när den ritades.

Jag tittar på Matousches golv och känner mig plötsligt sedd – ja, så är det, jag vadar runt i spillrorna efter mina utstakade riktningar och riktlinjer. Jag gillar nog livet så, det är komiskt – av jord är du kommen…

Lars-Erik Hjertström Lappalainen